Betingad konvergens

I matematiken sägs en serie i = 0 a i {\displaystyle \sum _{i=0}^{\infty }a_{i}} vara betingat konvergent om den är konvergent, det vill säga gränsvärdet lim n i = 0 n a i {\displaystyle \lim _{n\rightarrow \infty }\sum _{i=0}^{n}a_{i}} existerar, men att serien inte är absolutkonvergent, det vill säga att lim n i = 0 n | a i | {\displaystyle \lim _{n\rightarrow \infty }\sum _{i=0}^{n}|a_{i}|} inte existerar.[1]:65

Exempel

Serien n = 0 ( 1 ) n n {\displaystyle \sum _{n=0}^{\infty }{\frac {(-1)^{n}}{n}}} är betingat konvergent.

Mer allmänt säger Leibniz kriterium att om a i {\displaystyle \,a_{i}} är en strängt avtagande följd av positiva reella tal, som konvergerar mot noll, så är serien i = 0 ( 1 ) n a i {\displaystyle \sum _{i=0}^{\infty }(-1)^{n}a_{i}} konvergent. En sådan serie är emellertid i allmänhet inte absolutkonvergent.

Riemanns omordningssats

En grundläggande sats i matematisk analys säger att gränsvärdet för en absolutkonvergent serie inte ändras om man ändrar ordningen på termerna i serien. För betingat konvergenta serier är situationen den motsatta:

Sats:

Låt i = 0 a i {\displaystyle \sum _{i=0}^{\infty }a_{i}} vara betingat konvergent, och låt α {\displaystyle \,\alpha } vara ett reellt tal eller ± {\displaystyle \pm \infty } . Då finns en permutation σ {\displaystyle \,\sigma } av de naturliga talen sådan att serien i = 0 a σ i {\displaystyle \sum _{i=0}^{\infty }a_{\sigma i}} konvergerar mot α {\displaystyle \,\alpha } .

En betingat konvergent serie kan alltså genom en omordning av termerna fås att konvergera mot vilket reellt tal som helst och t.o.m. divergera. Beviset för detta går i korthet ut på att delsummorna till en betingat konvergent serie, bestående av enbart positiva respektive negativa termer, går mot {\displaystyle \infty } respektive {\displaystyle -\infty } . Om man vill få summan att gå mot ett givet tal α {\displaystyle \,\alpha } , som vi kan låta vara större än noll, ser man till att först ta med så många positiva termer att summan överskrider α {\displaystyle \,\alpha } , därefter så många negativa att summan blir mindre än α {\displaystyle \,\alpha } och så vidare. Eftersom termerna går mot noll kommer summan att gå mot α {\displaystyle \,\alpha } . Om man vill att serien ska divergera (mot {\displaystyle \infty } ) ser man till att de negativa termerna ligger så pass glest att delsummorna växer utan gräns. Motsvarande resonemang gäller för negativa α {\displaystyle \,\alpha } och {\displaystyle -\infty } .[1]:73-74

Källor

  1. ^ [a b] Abbott, Stephen (2001). Understanding analysis. Springer Science+Business Media, Inc. ISBN 0-387-95060-5