Diftong

Diftonger är ovanliga i rikssvenskan, men ordet rauk, som har gutniskt ursprung, innehåller en diftong.

En diftong är en vokal som inrymmer två olika klangfärger.[1] Det kan simpelt förklaras som en glidning mellan två vokal-ljud i samma stavelse.[1] Ett exempel på detta är vokalerna i ordet "paus". Diftonger förekommer i många germanska språk, till exempel engelska (house) och tyska (Haus). En diftong som är mer framträdande i sin initiala fas kallas fallande (ex. tyskans wein audio (info)); en diftong som är mer framträdande i sin slutfas (ex. spanskans bueno) kallas stigande.

På svenska finns diftonger i lånord som till exempel paus, neutral, soul och coach.[2]

Diftonger i Norden

Diftongerna (ai, au, ey) som gemensamt hade funnits i de fornnordiska språken började under 1100-talet att försvinna i det östnordiska språken (idag svenska och danska). De levde däremot till viss del kvar i både gutniskan (som talas på Gotland) och i de västnordiska språken (idag norska, isländska och färöiska).[3] I svenskan förekommer nu diftonger i standardspråket endast sparsamt och oftast i lånord som taekwando och scout. I flera dialekter finns däremot de ursprungliga diftongerna kvar, som i målen i Österbotten och i de västra delarna av Jämtland och Härjedalen. De återfinns dessutom i Lima- och Transtrandsmålet i Västerdalarna samt i traditionella dialekter i Västerbotten och Norrbotten. De diftonger som förekommer i skånska och andra sydsvenska dialekter är däremot av senare datum.[3]

Emellertid beskriver många lingvister[vilka?] utbredande av nya diftonger i det svenska standardspråket i de områden av landet som brukar anses representera detta, såsom Mälardalen och Uppland. Det gäller de långa o-, u-, i- och y-ljuden, vilka sägs förändras under den tid artikulationen pågår och ofta sluta som frikativor, det vill säga konsonantiskt.

De liknar diftonger som sedan tidigare finns i bland annat Östergötland, där talare med utpräglat regionalt uttal uttalar dem ungefär åo, öu, ei(j) respektive öy(j). I de fall de slutar konsonantiskt är det för o och u fråga om att sammandragningen av läpparna i diftongen går så långt att läpparna kommer så nära varandra att en bilabial frikativa bildas. För i och y handlar det om att de kan glida över mot ett frikativt j-ljud.

Främmande ord med fallande diftonger kan modifieras så att den andra vokalen (en halvvokal) övergår i en approximant eller en frikativa. Den blir med andra ord mindre sonor. Per Linell har följande exempel på övergången /ʊ̯/→/ʋ/: [4]

Stavning Engelskt uttal Anpassat uttal
Brown /braʊ̯n/ /braʋn/
show /ʃoʊ̯/ /ɧɔʋ/

Dialekter

Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2021-07)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

När det gäller skandinaviska dialekter, kan man tala om tre olika typer av diftonger:

1. fornärvd diftong (ur fornnordiskans ai, au eller ey)
2. diftongering av vokal som i fornnordiska var lång (det vill säga ur á långt a, é långt e etc.) samt
3. diftongering av vokal som i fornnordiska var kort men som förlängts (det vill säga ur fornnordisk kort vokal framför kort konsonant).

Typ 1 kallas primära diftonger, typ 2 kallas sekundära diftonger ur primärt långa vokaler och typ 3 kallas sekundära diftonger ur sekundärt långa vokaler. I sydsvenska dialekter och, med subtilare diftonger, också centralsvenska dialekter, finns bara typ 3. I österbottniska, norska och jämtska finns bara typ 1 (och i vissa dialekter även typ 2, främst diftongering av gammalt á). I isländska finns både typ 1 och 2. I gutniska och färöiska finns typ 1 och 2 och inslag av 3 och i älvdalska finns typ 2 med inslag av typ 3. I västerbottniskan finns alla tre typer; stain (av steinn m), häos (av hús n), stôuwu (av stofa f).

Den i särklass mest diftongrika skandinaviska dialekten är vallemål och närbesläktade dialekter i Setesdal i Norge, som har 12 olika diftonger som är av alla de beskrivna typerna. Näst mest diftonger innehar överkalixmål som talas i Överkalix-socken med upp till upp till 9 diftonger beroende på by inom socken (åe-, ei-, öi- ,ai-, äo- ,äi- ,åo- ,io- ,åi-).[5] De tredje mest diftongrika varianterna av skandinaviska är färöiska och gutniska med 7 eller 8 olika diftonger beroende på dialekt (i färöiska uttalas de primära diftongerna ei - ur fornnordiska ai - och oy - ur fornnordiska ey - lika, det vill säga /åi/, i nordliga dialekter, och i gutniska uttalas de sekundära diftongerna som bildats ur de primärt långa vokalerna é och í lika, det vill säga /ei/, i sydliga dialekter).

På fjärde plats kommer älvdalska med 6 olika diftonger, vilket är anmärkningsvärt eftersom de alla i princip är typ 2. De diftonger som är av typ 3 återfinns även hos dem som är av typ 2. Det torde finnas en mångfald dialekter (sydvästjämtska, sognmål, skånska, västerbottniska etc.) med 4 eller 5 olika diftonger, så dem lämnar vi därhän.

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ [a b] Engstrand, Olle (2004). Fonetikens grunder, s. 107
  2. ^ Riad, Tomas (2014). The phonology of Swedish. The phonology of the world's languages. Oxford: Oxford University Press 
  3. ^ [a b] Pettersson, Gertrud (2005). Svenska språket under sjuhundra år: en historia om svenskan och dess utforskande (2., [uppdaterade] uppl.). Lund: Studentlitteratur. sid. 74. ISBN 91-44-03911-5 
  4. ^ Linell, Per (1982). Människans språk : en orientering om språk, tänkande och kommunikation. Liber. sid. 149. ISBN 9138600358 
  5. ^ Arbetarnas Bildningsförbund - Studieförbundet Vuxenskolan (2004). ÖverköLisma:Le. sid. ss. 1-385 

Övriga källor

  • Engstrand, Olle (2004). Fonetikens grunder. Lund: Studentlitteratur