Flamskyddsmedel
 | Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2023-05) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Flamskyddsmedel är kemikalier som ska motverka att brand uppstår i brandfarliga material.[1] Det används i produkter som plaster, textiler och elektronisk utrustning. Exempel på flamskyddsmedel är polybromerade difenyletrar (organiska) och trinatriumfosfat (oorganiskt).
Historia
Flamskyddsmedel har använts sedan 1800-talet, och deras uppgift är att vid en eventuell värmeutveckling fördröja brand. De första flamskyddsmedlen avsåg att ge teaterridåer ett visst motstånd mot brand.
I takt med allt mer plastanvändning har nya medel utvecklats. De medel som ingår i gruppen flamskyddsmedel har olika grad av miljöpåverkan, vilket har medfört att vissa av dem är förbjudna i Sverige, medan andra inte är det.
Användning och miljöaspekter
Flamskyddsmedel gör material svårantändliga, men inte obrännbara. De brinner med mindre flamma men istället bildas ohälsosam rök.
De förekommer ofta på platser eller i produkter som är lättillgängliga för allmänheten, till exempel möbler i offentlig miljö, hemelektronik och värmeisolering i byggnader. Avsikten med flamskyddsmedel är att ge skydd under en produkts hela livscykel, vilket resulterat i att flera av dem är svårnedbrytbara miljögifter. En del av ämnena är organiska och fettlösliga. Detta kan göra dem miljöfarliga genom att levande organismer ackumulerar fettlösliga kemikalier uppåt i näringskedjan vilket inte sker i samma utsträckning för vattenlösliga.
De främsta åtgärderna för att förhindra att flamskyddsmedel kommer ut i naturen är att via produktdesign minimera behovet av flamskydd samt återvinna och på rätt sätt ta hand om föremål som innehåller dem.
