Lubjanka

För tunnelbanestationen Lubjanka, se Lubjanka (Moskvas tunnelbana).

Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2023-07)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Lubjanka byggdes ursprungligen 1898 som huvudkontor för *All-Russia Insurance Company*, bilden är från före 1917.

Lubjanka (ryska: Лубя́нка) är det informella namnet på FSB:s (tidigare KGB:s och Tjekans) högkvarter vid Ljubjankagatan 2, Lubjanka-torget i Moskva, en stor byggnad i gult tegel, ritad av Aleksandr V. Ivanov 1897 och tillbyggd av Aleksej Sjtjusev 1940–1947. Vid Ljubjankagatan 14 låg Moskvas egen Tjeka, ”Em-Tje-Ka”. De två byggnaderna var i hela Ryssland ökända som ”Ljubjanka 2” respektive ”Ljubjanka 14”.^[1] De kom att kallas levande kyrkogårdar.

Arkitektur

Lubjanka [2] uppfördes ursprungligen 1898 som huvudkontor för det nationella försäkringsbolaget Rossiya (ryska: Страховое общество «Россия»^{[källa behövs]}) och är känt för sina vackra parkettgolv och blekgröna väggar. Den stora byggnaden smyckas bland annat av detaljer från palladianismen och barocken, till exempel de små pedimenten i varje hörn av byggnaden och loggian. Fasaden är klassicerande och tre kornischer betonar byggnadens horisontella linjer. I mitten av fasaden och högst upp sitter ett väggur.

”Em-Tje-Kan” på Ljubjankagatan 14 var också inrymt i ett fd palats uppfört av den ryska adeln. Den ägdes i slutet av 1700-talet av en godsägerska vid namn Saltykov. Därefter övergick ägarskapet till Rostoptjins för att sedan även detta övergå i ett ryskt försäkringsbolags ägo.^[2]

Historik

Efter oktoberrevolutionen 1917 konfiskerades byggnaden [Ljubjanka 2] och gjordes om till högkvarter för den allryska Tjekaförvaltningen, Tjekan. Ett typiskt sovjetryskt skämt bestod i att Lubjanka var den högsta byggnaden i Moskva "eftersom man kunde se Sibirien från källaren" eller att de fortfarande var sysselsatta med moskoviternas ”livförsäkring”. De tusenden som redan på 1920-talet befanns vara ”sovjetmaktens fiender” avrättades här med ett eller två revolverskott i nacken.^[3] Arkebuseringarna ägde vanligen rum efter klockan 7 på kvällen. Härifrån transporteras liken vidare till bårhuset i Lefortovo. Åter andra sändes till förvisning eller läger. De mest kända bödlarna i Ljubjanka [2] var esterna Maga och Ryba. I Ljubjanka [14] ryssarna Pankratov och Sjukov.^[4]

Under den stora utrensningen blev kontorsdelarna alltmer trångbodda på grund av ökande personalantal. År 1940 fick den då främste arkitekten i Sovjetunionen, Aleksej Sjtjusev, i uppdrag att dubblera byggnadens storlek genom att lägga till ytterligare en våning och bygga samman huset med fastigheterna bakom byggnaden. Sjtjusevs ändringar utfördes i nyrenässans, men på grund av krig och andra problem kom endast den vänstra fasaden att fullbordas. Detta kvarstod till 1983 då arbetet färdigställdes i enlighet med Sjtjusevs ritningar på begäran av Jurij Andropov.

Även om den sovjetiska hemliga polisen bytte namn ett antal gånger hade man hela tiden sitt högkvarter i byggnaden. Chefen för den hemliga polisen, från Lavrentij Berija till Jurij Andropov, använde samma kontor med utsikt över statyn av tjekans grundare, Felix Dzerzjinskij. Det fängelse som finns i byggnadens källarvåning skildras i Aleksandr Solzjenitsyns bok Gulagarkipelagen. Andra namnkunniga namn som passerat Lubjanka innefattar Margarete Buber-Neumann, Raoul Wallenberg och Walter Ciszek.

Efter upplösningen av KGB 1991 blev byggnaden huvudkontor för de ryska gränstrupperna och för en avdelning av FSB. Man^[vem?] öppnade även ett museum.