Ludvig

Ludvig, Ludwig, Ludvik eller Ludwik är ett pojknamn med gammalt tyskt ursprung (Hludwig). Det är bildat av ett förled med osäker betydelse, möjligtvis Hlut 'berömd', och efterledet Wig 'krigare'.

Det äldsta belägget i Sverige (Ludowicus) är från år 1232.

Från att ha varit ovanligt under en stor del av 1900-talet har Ludvig ökat i popularitet det senaste dececenniet och är nu ett av de 50 vanligaste namnen. Den 31 december 2012 fanns det totalt 19 412 personer i Sverige med namnet Ludvig/Ludwig, varav 12 319 med det som förstanamn/tilltalsnamn.[1]. År 2003 fick 861 pojkar namnet, varav 625 fick det som tilltalsnamn. Love är en variant och Ludde samt Vigge smeknamn.

Feminina former är Lovisa och Louise, och en äldre är Ludvika (med betoning på andra stavelsen) som kyrkan i Ludvika fått namn efter[2] år 1752 (för att hedra drottning Ludvika Ulrika).

Namnsdag för Ludvig: 2 oktober (sedan 1830, möjligtvis 1776)

Ludvig brukar användas i Sverige, exempelvis i kunganamn, i stället för den franska namnformen Louis. Den engelska formen är Lewis.

Personer med förnamnet Ludvig/Ludwig

Personer med efternamnet Ludwig

  • Alfred Ludwig (1832–1912), österrikisk indolog
  • Carl Friedrich Wilhelm Ludwig (1816–1895), tysk fysiolog
  • Christa Ludwig, österrikisk mezzosopran
  • Christian Gottlieb Ludwig (1709–1773), tysk läkare och botaniker
  • Friedrich Ludwig (1851–1918), tysk botaniker
  • Friedrich Ludwig (1872–1930), tysk musikhistoriker
  • Friedrich Ludwig (1872–1945), tysk ingenjör och industriman
  • Friedrich Ludwig (1895–1970), tysk målare
  • Hubert Ludwig (1852–1913), tysk zoolog
  • Karl Ludwig (1839–1901), tysk landskapsmålare
  • Otto Ludwig (1813–1865), tysk skriftställare
  • Otto Ludwig (1880–?), tysk instrumentmakare och musiker
  • Otto Ludwig (1903–1983), amerikansk filmredigerare

Pseudonym för

Se även

Referenser

  1. ^ Enligt sökning på Statistiska centralbyråns Namndatabas Arkiverad 25 februari 2011 hämtat från the Wayback Machine. 2013-10-08
  2. ^ Carl A:son Sege i Ludvika kyrka Ludvika kyrkoråd 1952 s. 14