Namnlagen

Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2017-01) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Den här artikeln eller det här avsnittet innehåller inaktuella uppgifter och behöver uppdateras. (2017-12) Hjälp gärna Wikipedia att åtgärda problemet genom att redigera artikeln eller diskutera saken på diskussionssidan.

Namnlagen var en svensk lag som reglerade svenska medborgares skyldigheter och rättigheter rörande personnamn, i betydelsen borgerligt namn. Namnlagen omfattar även nordiska medborgare bosatta i Sverige. Lagen ersatte vid sin tillkomst en äldre namnlag (SFS 1963:521) som var den första i sitt slag. Tidigare hade namnfrågor reglerats genom förordningar. Förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn, vanligen kallad namnlagen, kom att ändras 1919, 1920, 1921, 1922, 1931, 1946 och 1962.

Namnlagen beskriver på vilket sätt en person kan förvärva ett efternamn respektive förlora rätten till ett efternamn. För vissa efternamn, så kallade egenartade efternamn, finns ett utökat skydd i namnlagen. I namnlagen finns också riktlinjer för vad som inte är lämpligt att ha som namn. Det är till exempel inte tillåtet att ta ett namn som kan uppfattas som benämning på en järnvägsstation eller ett postkontor.

Lagen upphävdes 2017 och ersattes av Lag (2016:1013) om personnamn.

Se även

• Patent- och registreringsverket
• Ortnamn är i Sverige lagskyddade genom kulturminneslagen.

Externa länkar

• Lag (2016:1013) om personnamn Riksdagen.se
• Namnlag (1982:670)
• Riksarkivet: Om namnbyten och namnlagar i Sverige