Proportionalitetsprincipen inom Europeiska unionen
Proportionalitetsprincipen inom Europeiska unionen innebär att unionens åtgärder inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i unionens fördrag. Tillsammans med subsidiaritetsprincipen reglerar proportionalitetsprincipen hur Europeiska unionen och dess institutioner får utöva sina befogenheter.
Proportionalitetsprincipen kodifierades genom Maastrichtfördraget, som trädde i kraft den 1 november 1993, men gällde som en allmän princip redan innan dess. Bestämmelserna om principen återfinns i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen:[1]
| ” | Enligt proportionalitetsprincipen ska unionens åtgärder till innehåll och form inte gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen. Unionens institutioner ska tillämpa proportionalitetsprincipen i enlighet med protokollet om tilllämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. | „ |
| – Artikel 5.4 i fördraget om Europeiska unionen efter Lissabonfördragets ikraftträdande | ||
En åtgärd som vidtas av unionens institutioner i strid med proportionalitetsprincipen kan ogiltigförklaras av EU-domstolen genom en talan om ogiltigförklaring.
Se även
- Principen om tilldelade befogenheter
- Proportionalitetsprincipen
- Subsidiaritetsprincipen inom Europeiska unionen
Referenser
- ^ ”Artikel 5.4 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 18. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL.
 | EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia. |
