Riksdagen 1778–1779

Få dagar återstå til des Jag hoppas i Edra armar kunna anförtro Den, hwilken Försynen Mig gifwandes warder til Min Ålderdoms tröst och Min Throns stöd.

Til hwilken kunde Jag wäl med mera trygghet anförtro Den, som näst Riket Mig kärast blifwer i werlden, än åt Eder, Gode Herrar och Män, som här föreställa hela det Swenska Folket? Det är ännu ei någon af Oss kunnogt hwad nåd Försynen Oss ämnar: men Jag emottager den med lika erkänsla, förwissad, at om det är en Dotter, J dragen försorg för henes swaghet och Kön: Men skulle Försynen upfylla målet af Sin nåd och en Arfwinge til Min Thron födas; så glömmen aldrig bort, at J Den uti Edra armar til Herrans Altare framburit och med Religionens Insegel ännu kraftigare bekräftat de skyldigheter, som Eder med Honom redan förenat: anhållen med Mig om Den Högstes wälsignelse öfwer Den, för hwilken Jag begär af Eder all den kärlek och all den erkänsla Jag under loppet af Min Regering kan förtiena. Måtte han blifwa wärdig at en gång upträda på GUSTAF ERICSONS och GUSTAF ADOLPHS Thron: Men om detta Barn skulle en gång glömma de dyra plikter, som alt ifrån första stunden af Hans lifstid Honom äro pålagde: Om Han glömde at En Swensk Konungs största skyldighet är at älska och hedra Et Fritt Folk: Om Han skulle afwika ifrån den wäg De Store Konungar Honom wisat som sutit på denna Thron; så ansåg Jag för en nåd at Herren återtog Sin gåfwa, så stor Min glädie blifwer at Honom få, så stor Min sorg at Honom mista; Men jag blef otröstlig om Mit Blod en gång efter Min död skulle glömma, at om Försynen satt dem til Regenter öfwer et Stort Rike, hafwa De tillika fått Fria och Ädelmodiga Undersåtare, hwars lycka och trefnad är anförtrodd i Deras händer.