| Slaget om Korallhavet | | Del av stillahavskriget under andra världskriget | 
Amerikanska flottans hangarfartyg Lexington exploderar den 8 maj 1942, flera timmar efter blivit skadad av ett japanskt flyganfall. | | Ägde rum | 4–8 maj 1942 | | Plats | Korallhavet, mellan Australien, Nya Guinea och Salomonöarna | | Resultat | Taktisk japansk seger
Strategisk allierad seger
Japansk invasion avvärjd | | | Stridande | Allierade:
 USA
 Australien |  Japan | | Befälhavare och ledare |  Frank J. Fletcher
 John Crace
Thomas C. Kinkaid
Aubrey Fitch
 George Brett |  Shigeyoshi Inoue
Takeo Takagi
Kiyohide Shima
Aritomo Gotō
Chūichi Hara | | Styrka | 2 hangarfartyg,
9 kryssare,
13 jagare,
2 oljetanker,
1 sjöflygplansfartyg,
128 flygplan.[1] | 2 hangarfartyg,
1 lätt hangarfartyg,
9 kryssare,
15 jagare,
5 minsvepare,
2 minfartyg,
2 ubåtsjagare,
3 kanonbåtar,
1 oljetanker,
1 sjöflygplansfartyg,
12 transportfartyg,
127 flygplan.[2] | | Förluster | 1 hangarfartyg borrat i sank,
1 jagare sänkt,
1 oljetanker sänkt,
1 hangarfartyg skadat,
69 flygplan förstörda.[3]
656 döda[4] | 1 lätt hangarfartyg sänkt,
1 jagare sänkt,
3 små örlogsfartyg sänkta,
1 hangarfartyg skadat,
1 jagare skadad,
2 mindre örlogsfartyg skadade,
1 transportfartyg skadad,
92 flygplan förstörda.[5]
966 döda[6] | | Japanska offensiver (1940–1942) |
|---|
| Franska Indokina – Thailand – Malacka – Hawaii – Hongkong – Filippinerna – Guam – Wake – Nederländska Ostindien – Nya Guinea – Singapore – Australien – Indiska oceanen – Salomonöarna – Korallhavet – Nordamerika |
|
|
| Slaget om Nya Guinea |
|---|
| Rabaul I – Rabaul II – Bougainville I – Salamaua-Lae I – Mo – Korallhavet – Buna-Gona-invasionen – Kokoda Track – Milne Bay – Buna–Gona – Wau – Bismarcksjön – I-Go – Salamaua-Lae II – Cartwheel – Wewak-räderna – Finisterres – Huon Peninsula – Bougainville II – Rabaul III – Niu Briten – Amiralitetsöarna – Emirau – Take Ichi – Västra Nya Guinea |
|
|
| Slaget om Australien |
|---|
| Flygräder – Darwin – Broome – Korallhavet – Marina attacker – Sydney & Newcastle – Kokoda – Milne Bay |
|
|
Slaget om Korallhavet var det första slaget mellan Japan och USA i andra världskriget. Slaget var en av de stora vändpunkterna i Stillahavskriget och var det första slaget mellan hangarfartyg. Ingen klar segrare kunde utnämnas men båda länderna fick erfarenheter som senare skulle användas i slaget vid Midway en månad senare. USA fick sitt hangarfartyg Lexington sänkt och ett annat Yorktown illa tilltygat som sedan gick under i slaget vid Midway. Japan förlorade ett par större fartyg i Korallhavet.
Bakgrund
Japan planerade att invadera Australien och om Port Moresby skulle erövras skulle ett näst intill perfekt läge att starta invasionen därfrån erbjudas. Det var givetvis oacceptabelt för USA. I början av maj 1942 skickade Japan sin flotta mot Port Moresby, helt ovetande om att USA:s flotta samtidigt hade satt kurs mot Korallhavet. Båda flottorna innehöll hangarfartyg.
Styrkor
Task Force 17 – Vice Admiral Frank Jack Fletcher
- Task Group 17.2 – Rear Admiral Thomas C. Kinkaid
- kryssare USS Minneapolis, USS New Orleans, USS Astoria, USS Chester, USS Portland
- jagare USS Phelps, USS Dewey, USS Farragut, USS Aylwin, USS Monaghan
- Task Group 17.3 – Rear Admiral John Gregory Crace
- kryssare HMAS Australia, USS Chicago, HMAS Hobart
- jagare USS Perkins, USS Walke
- Task Group 17.5 – Rear Admiral Aubrey Fitch
- USS Yorktown
- USS Lexington (sänkt)
- VF-2 – 21 Wildcat jaktplan
- VB-2 – 18 SBD störtbombare
- VS-2 – 17 SBD störtbombare
- VT-2 – 12 TBD torpedbombare
- jagare USS Morris, USS Anderson, USS Hammann, USS Russell
- Task Group 17.6 – Captain John S. Phillips
- oljetankers USS Neosho (sänkt), USS Tippecanoe
- jagare USS Sims (sänkt), USS Worden
- Task Group 17.9 – Kommendörkapten George H. DeBaun
- sjöflygplansfartyg USS Tangier. Based at Noumea
Slaget
Japans attack mot Port Moresby startade den 4 maj 1942. Japan hade delat upp sin flotta i två delar, en större och en lite mindre, och tänkte attackera Port Moresby med bombplan från två olika håll. Den första, mindre flottan tog position utanför Salomonöarna medan den lite större flottan hade säkrat Louisiadeöarna, sydöst om Papua Nya Guinea. Samma dag, den fjärde maj, gick USA till överraskande attack mot flottan vid Salomonöarna. Amerikanska bomb- och torpedplan sänkte en jagare och skadade hangarfartyget "Shoho". Den japanska flottan vid Salomonöarna som nu saknade sitt hangarfartyg kunde nu inte göra något annat än att retirera. Tre dagar senare fick amerikanska spaningsplan syn på Shoho, vartefter Shoho senare sänktes av amerikanska bombplan.
Följande dag attackerades den andra japanska flottan vid Louisiadeöarna. Amerikanska bomb- och torpedplan skickades ut och lyckades åsamka hangarfartyget Shokaku svåra skador. Samtidigt hade japanska bombflygplan skickats ut och attackerade det amerikanska hangarfartyget Yorktown. Yorktown sjönk inte men försattes ur stridbart skick. Hangarfartyget Lexington träffades av torpeder och bomber under attacken och sjönk. Slaget vid Korallhavet blev historiens första sjöslag där inblandade fartyg inte mötte varandra. All stridskontakt gjordes med hjälp av flygplan.
Efterverkningar
Slaget vid Korallhavet var en svag seger för USA. Japan misslyckades med attacken mot Port Morseby och planerna på att invadera Australien skrinlades. Japan förlorade två hangarfartyg, två jagare, ett antal mindre fartyg, ca 100 flygplan och 3 500 man. USA förlorade ett hangarfartyg, en jagare, ett tankfartyg, cirka 65 flygplan och 540 man. Dessutom var hangarfartyget Yorktown skadat.
Referenser
Noter
- ^ Antalet flygplan på amerikanska hangarfartyg på morgonen den 7 maj: Lexington- 35 SBD störtbombare, 12 TBD torpedflygplan, 19 F4F-3 jaktflygplan; Yorktown- 35 SBD, 10 TBD, 17 F4F-3 (Lundstrom, Pearl Harbor to Midway, s. 190).
- ^ De mindre örlogsfartygen inkluderar fem minsvepare, två minfartyg, två ubåtsjagare och tre kanonbåtar. Antalet flygplan på japanska hangarfartyg: Shōkaku- 21 Aichi D3A Typ 99 "kanbaku" störtbombare, 19 Nakajima B5N Typ 97 "kankō" torpedflygplan, 18 A6M2 Zero jaktflygplan; Zuikaku- 21 kankō, 22 kanbaku, 20 Zeros; Shōhō- 6 kankō, 4 Mitsubishi A5M Typ 96 jaktflygplan, 8 Zeros (Lundstrom, Pearl Harbor to Midway, s. 188; Millot, s. 154.) Cressman (s. 93) uppger att Shōhō bar 13 jaktflygplan utan att specificera hur många av varje typ. Lundstroms siffror används i den här artikeln.
- ^ Willmott (1983), s. 286; Crave, s. 449; Gillison, ss. 518–519. Yorktown förlorade 16 och Lexington förlorade 51 flygplan, däribland 33 SBD:s, 13 TBD:s och 21 F4F:s. En Royal Australian Air Force (RAAF) PBY patrulleringsflygplan förlorades den 4 maj och ett till den 6 maj (Gillison). En B-17 från 40:e rekognosceringsskvadronen från ett bombuppdrag fick slut på bränsle den 7 maj och kraschade och förstördes. Den förlusten redovisas inte i det totala antalet flygplan förlorade. (Salecker, s. 181).
- ^ Hangarfartygens flygbesättningar var: Yorktown-14, Lexington-21. Örlogsfartygsbesättningar döda var: Lexington-216, Yorktown-40, Sims-178, Neosho-175 och Chicago-2 (Phillips; ONI, ss. 25–45). Besättningen på de två RAAF PBY:s uppgick till omkring 10 man.
- ^ Lundstrom, Guadalcanal Campaign, s. 92; Willmott (1983), s. 286; Millot, s. 160. Fördelning av antalet förluster av hangarfartygens flygbesättningar: 19 Zeros, 19 kanbaku och 31 kankō. Millot tillägger två Kawanishi H6K patrulleringsflygplan, fem Mitsubishi G4M (Typ 1) bombplan, tre mindre sjöflygplan och 87 hangarfartygsflygplan förlorades.
- ^ Fördelning av döda: Flygplansbesättningar på hangarfartyg-90, Shōhō-631, Shōkaku-108, Tulagis invasionsstyrka-87 och omkring 50 döda i den förstörda H6K, Typ 1 och mindre sjöflygplan (Peattie, ss. 174–175; Gill, s. 44; Tully, "IJN Shoho" och "IJN Shokaku").
Tryckta källor
- Cressman, Robert (2000 (4:e utgåvan)). That Gallant Ship U.S.S. Yorktown (CV-5). Missoula, Montana: Pictorial Histories Publishing Company. ISBN 0-933126-57-3
- Gill, G. Hermon (1968). Volume II – Royal Australian Navy, 1942–1945. Australia in the War of 1939–1945, Series 2: Navy. Canberra: Australian War Memorial. http://www.awm.gov.au/histories/second_world_war/volume.asp?levelID=67911. Läst 20 november 2006
- Gillison, Douglas (1962). ”Chapter 26 – Coral Sea and Midway”. Volume I – Royal Australian Air Force, 1939–1942. Australia in the War of 1939–1945, Series 3: Air. Canberra: Australian War Memorial. http://www.awm.gov.au/histories/second_world_war/volume.asp?levelID=67912. Läst 13 april 2009
- Lundstrom, John B. (2005 (Nyutgåva)). First Team and the Guadalcanal Campaign: Naval Fighter Combat from August to November 1942. Annapolis, Maryland: Naval Institute Press. ISBN 1-59114-472-8
- Lundstrom, John B. (2005 (Nyutgåva)). The First Team: Pacific Naval Air Combat from Pearl Harbor to Midway. Annapolis, Maryland: Naval Institute Press. ISBN 159114471X
- Millot, Bernard; S.V. Whitley (översättare) (1974)). The Battle of the Coral Sea. Storbritannien: Naval Institute Press. ISBN 0-87021-909-X
- Peattie, Mark R. (1999). Sunburst: The Rise of Japanese Naval Air Power 1909–1941. Annapolis, Maryland: Naval Institute Press. ISBN 1-59114-664-X
- Salecker, Eric (2001). Fortress Against the Sun: The B-17 Flying Fortress in the Pacific. USA: Da Capo Press. ISBN 1-58097-049-4
- Willmott, H. P. (1983). The Barrier and the Javelin: Japanese and Allied Pacific Strategies February to June 1942. Annapolis, Maryland: Naval Institute Press. ISBN 0-87021-535-3
Webbkällor
- Phillips, John S. (25 maj 1942). ”U.S.S. Neosho Detail: Engagement of U.S.S. NEOSHO with Japanese Aircraft on May 7, 1942; Subsequent Loss of U.S.S. NEOSHO; Search for Survivors” (Memorandum). United States Navy. http://ibiblio.org/hyperwar/USN/ships/logs/AO/ao23-Coral.html. Läst 6 november 2008.
- Tully, Anthony P. (1999). ”IJN Shoho: Tabular Record of Movement”. Kido Butai. Combinedfleet.com. http://www.combinedfleet.com/shoho.htm. Läst 20 februari 2009.
- Tully, Anthony P. (1999). ”IJN Shokaku: Tabular Record of Movement”. Kido Butai. Combinedfleet.com. http://www.combinedfleet.com/shokaku.htm. Läst 20 februari 2009.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Slaget om Korallhavet.Bilder & media
