Infanteriet

För det allmänna begreppet, se Infanteri.
Infanteriet
(I)
Vapen för Arméns infanteri- och kavallericentrum tolkat efter dess blasonering.
Information
Officiellt namnInfanteriet
Datum1634–
LandSverige
FörsvarsgrenArmén
TypInfanteri
Del avHögkvarteret [a]
Ingående delarLivgardet,
Dalregementet,
Västernorrlands regemente
FörläggningsortKungsängen, Stockholm
FärgerGult     
Befälhavare
InfanteriinspektörAlf Sandqvist [b]
Tjänstetecken
Sveriges örlogsflagga
Truppslagstecken m/1960 i guld
Truppslagstecken m/1960 i silver
Baskertecken för infanteriet m/02 Inf

Infanteriet (I) är ett truppslag inom den svenska armén som har verkat i olika former sedan 1634. Åren 2005–2021 var Livgardet det enda återstående förbandet inom truppslaget, men efter Dalregementets återetablering 2021 och Västernorrlands regementes återetablering 2022 ingår dessa åter i truppslaget.

Historia

Infanteriet var fram till 2000 det största och äldsta truppslaget inom armén. Enligt 1634 års regeringsform skulle det indelta infanteriet bestå av 20 regementen till fot, varav sju av dessa regementen skulle finnas i Finland. I 1634 års regeringsform fastställdes den svenska regementetsindelningen, där det angavs att armén skulle bestå av 28 regementen till häst och fot, med fördelningen av åtta till häst och 20 till fot, varav sju av dessa regementen skulle finnas i Finland. De indelta och roterande regementena namngavs efter län eller landskap, medan de värvade regementena uppkallades efter sin chef. Regeringsformen angav Upplands regemente som det första i ordningen. Dock blev det ett nummer som aldrig användes, annat än för att ange regementets plats, enligt den då gällande rangordning.[1]

Utöver de indelta regementen tillkom även värvade regementen till fot. Antalet regementen kom att variera under 1700- och 1800-talet och en bit in på 1900-talet, som max fanns det ett 30-tal förband som tillhörde truppslaget. Vid två tillfällen under 1700-talet kom truppslaget att drabbas av två större reduceringar. Dels genom Kapitulationen vid Perevolotjna, men även vid Stenbocks kapitulation vid Tönnigen, då stora delar av den svenska armén gick i fångenskap och regementena fick sättas upp på nytt i Sverige.

Den rangordning som hade fastställts i 1634 års regeringsform började halta och skapa luckor efter freden i Fredrikshamn den 17 september 1809, då Finland tillföll Ryssland och de svenska regementen i Finland upplöstes. Därmed fanns det ett behov med att skapa ett nytt system. Under kronprins Karl Johans tid infördes 1816 ett nytt numreringssystem, där de svenska regementena genom en generalorder den 26 mars 1816 tillfördes ett officiellt ordningsnummer, till exempel № 22 Värmlands regemente.[2] Till grund för numreringen låg inte bara ett regementes status, utan också de svenska landskapens inbördes ordning, samt att Svealand, Götaland och Norrland skulle varvas. De lägsta ordningsnumren tilldelades "liv- och hustrupperna". Dessa nummer hade dock ingenting med rangordningen att göra, vilket bland annat framgår av gamla förteckningar där infanteri- och kavalleriförband är blandade just med hänsyn till rang och värdighet.[3]

Genom 1901 års härordning fastställdes att tillgång till trupp skulle regleras genom allmän värnplikt, vilket bland annat resulterade i att infanteriregementena utökades med en bataljon och kom att omfatta tre infanteribataljoner. I samband med den mobiliseringen som gjordes vid krigsutbrottet 1914 organiserades linjeregementet I 10. I likhet med övriga infanteriregementen skulle också ett reservregemente sättas upp, dock kom dessa aldrig att mobiliseras. Under mellankrigstiden räckte dock inte personalen till för att mobilisera såväl ett linje- som ett reservregemente, varav reservregementena utgick ur organisationen.

I samband med 1914 års härordning justerades 1914 samtliga ordningsnummer inom armén. För till exempel Värmlands regemente innebar det att regementet blev tilldelad beteckningen I 22. Justeringen av beteckningen gjordes för att särskilja regementen och kårer mellan truppslagen. Det med bakgrund till att namn och nummer som till exempel № 3 Livregementets grenadjärkår och № 3 Livregementets husarkår kunde förefalla egendomliga för den som inte kände till att förbanden ifråga tillhörde skilda truppslag.[4][5]

I och med genomförandet av 1925 års försvarsbeslut bröts väsentliga delar av det tidigare rangordningssystemet sönder, något som även fortsatte med 1936 års försvarsbeslut. Detta skedde genom att truppförband med höga stamnummer flyttades in i låga nummer som blivit vakanta efter avvecklade eller sammanslagna regementen och därvid även fick tillgodoräkna rang i enlighet med platsen i nummerserien.[6]

Vid 1925 års försvarsbeslut reducerades antalet regementen med fem samt att de kvarvarande regementena reducerades till att omfatta max två bataljoner. För arméns del beslöts det att vissa infanteriregementen skulle delas upp i en infanteri- respektive en stridsvagnsbataljon. Genom försvarsbeslutet 1936 beslutades att bataljonerna vid Skaraborgs regemente och Södermanlands regemente (I 10) skulle fördelas till en infanteri- respektive en stridsvagnsbataljon. År 1942 överfördes dessa två regementen till det nybildade truppslaget pansartrupperna. Vid samma tidpunkt kom samtliga infanteriförband att sätta upp ett dubbleringsregemente. Detta gällde dock inte Värmlands regemente, Gotlands infanteriregemente och Norrbottens regemente. År 1943 kom fick infanteriet och kavalleriet gemensam truppslagsinspektör.

Genom försvarsbeslutet 1948 kom arméns och infanteriets fältregementen att omorganiseras till infanteribrigader. Totalt kom 35 infanteribrigader att sättas upp åren 1949–1951, vilka i viss mån övertog fältregementets namn och numrering. Till exempel fältregementet Livregementets grenadjärer (I 3) blev Livbrigaden (IB 3) och Nerikes regemente (I 33) blev Närkebrigaden (IB 33). Åren 1963–1988 motoriserades tio brigader med banddrivna fordon i högre uträckning mot de övriga brigaderna och antog en brigadorganisation benämnd Norrlandsbrigad. Norrlandsbrigaden var organiserad för klara klimatet och geografin i Norrland på ett bättre sätt än den vanliga infanteribrigaden. De brigader som omorganiserades till Norrlandsbrigad fick ny beteckning, till exempel Norrbottensbrigaden (IB 19) kom att benämnas Norrbottensbrigaden (NB 19).

Infanteriets organisation fortlevde i stort sett intakt fram till försvarsutredning 1988 då det beslutades att samtliga brigader av organisationstypen IB 66 skulle upplösas och utgå. Genom samma försvarsutredningen beslutades även att truppslagsinspektörerna med truppslagsavdelningar vid Arméstaben skulle bilda truppslagscentrum tillsammans med arméns strids- och skjutskolor samt övriga truppslagsskolor. Vid infanteriet och kavalleriet, som hade gemensam truppslagsinspektör, bildades Arméns infanteri- och kavallericentrum.

Reduceringen av truppslaget fortsatte genom försvarsbeslutet 1992, vilket även angav att brigaderna skulle avskiljas från regementena och bilda egna kaderorganiserade förband. År 1995 sammanslogs Arméns infanteri- och kavallericentrum med Arméns pansarcentrum och bildade Arméns brigadcentrum, vilket även resulterade i att infanteriet, kavalleriet och pansartrupperna fick en gemensam truppslagsinspektör.

Efter försvarsbeslutet 1996 omfattade truppslaget nio regementen och sju brigader. Vidare kom arméns samtliga truppslagscentrum att avvecklas och dess uppgifter övertogs av nybildade Armécentrum. Därmed fick samtliga truppslag inom armén en gemensam inspektör benämnd generalinspektör för armén. Genom försvarsbeslutet 2000 reducerades infanteriet så det endast återstod två regementen, vilka i praktiken bestod av flera truppslag. Så praktiken var det endast två infanteribataljoner, Gardesbataljonen och Jämtlands infanteribataljon. Efter försvarsbeslutet 2004 återstod endast Livgardet med Gardesbataljonen inom truppslaget.

Genom försvarsbeslutet 2020 beslutades om en tillväxt av Försvarsmakten, där två infanteriregementen skulle återetableras, Dalregementet i Falun, Västernorrlands regemente i Sollefteå med utbildningsdetachement Jämtlands fältjägarkår i Östersund. Vid planeringen av Försvarsmaktens tillväxt betraktade man att de nya organisationsenheterna ur traditionssynpunkt blev återetableringar. Återetableringen möjliggjordes bland annat av att traditioner vid tidigare nedlagda enheter har förts vidare av andra förband. Vid upprättandet av hemvärnet som stridskraft angavs att traditioner från tidigare regementen kunde föras av hemvärnsbataljonerna, men vid en återetablering skulle återförs dessa till sitt eget regemente. De organisationsenheter som tillkom genom försvarsbeslutet 2020, är en direkt fortsättning av sina föregångare. Förbandens kortbenämningar har bevarats och Försvarsmakten övervägde aldrig att genomföra en revidering av ordningsnumren i likhet med den revidering som genomfördes 1928 i samband med 1925 års försvarsbeslut.[7]

Ingående enheter

Från och med försvarsbeslutet 2004 omfattas truppslaget endast av en bataljon vid Livgardet. Även om Hemvärnet sedan 2013 består av 40 bataljoner, vilka motsvarar lätta skyttebataljoner, så tillhör de formellt inte infanteriet.

Tidigare ingående enheter

1634

Genom 1634 års regeringsform upptog 20 infanteriregementen. Där 13 regementen skulle sättas upp i Sverige och i Finland (den östra rikshalvan) skulle sju regementen sättas upp i ståndsordning.[8]

1700

Inför det stora nordiska kriget mönstrade den svenska armén 22 indelta regementen till fot. Dessa regementen var så kallade landskapsregementen, vilka uppsattes med hjälpa av rotering genom indelningsverket. Vid Kapitulationen vid Perevolotjna samt Stenbocks kapitulation vid Tönnigen föll flertalet av regementen i rysk och dansk fångenskap. En del regementen, som till exempel Jönköpings regemente hade decimerats inför slaget vid Poltava att efter slaget så återstod knappt något alls av regementet. Under det stora nordiska kriget fick flera av regementena sättas upp på nytt mer än en gång. Till exempel som Södermanlands regemente som fick sättas upp på nytt både 1710 och 1714.[9]

1810

Efter freden i Fredrikshamn den 17 september 1809 kom de indelta regementen till fot att omfatta 15 regementen, sju regementen i Finland upplöstes.[10]

Regementen

  1. Upplands regemente
  2. Skaraborgs regemente
  3. Vakant
  4. Södermanlands regemente
  5. Kronobergs regemente
  6. Jönköpings regemente
  7. Vakant
  8. Dalregementet
  9. Vakant
  10. Vakant
  11. Hälsinge regemente
  12. Älvsborgs regemente
  13. Västgöta-Dals regemente
  14. Vakant
  15. Vakant
  16. Västmanlands regemente
  17. Västerbottens regemente
  18. Kalmar regemente
  19. Vakant
  20. Närke-Värmlands regemente
  21. Vakant
  22. Jämtlands infanteriregemente

Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper

Från 1790 bildades gardesregementen, vilka dock i huvudsak var så kallade värvade regementen till fot. Från 1902 kom även dessa att sättas upp genom värnplikt.

  1. Svea livgarde
  2. Andra gardesregementet
  3. Livregementets grenadjärkår
  4. Livgrenadjärregementet [e]

1816

Den 26 mars 1816 utfärdades en generalorder med att ett nytt nummersystem officiellt infördes i svenska armen. Vidare hade det tillkommit två regementen i Skåne, båda uppsatta 1811 och avsedda att i någon mån fylla tomrummet efter de truppförband som försvunnit genom förlusten av Finland.

1902

Genom försvarsreformen 1901 fastslogs att infanteriet skulle bestå av 28 regementen. Vidare avvecklades Indelningsverket helt och ersattes med värnplikt.[11]

1928

Genom försvarsbeslutet 1925 fastslogs att infanteriet skulle bestå av 22 regementen. Samtidigt fick fem regementen ny beteckning, då de övertog beteckning i en lägre serie från ett regemente som utgått.[12]

1942

Genom försvarsbeslutet 1942 fastslogs att infanteriet skulle bestå av 21 regementen. Två regementen Skaraborgs- och Södermanlands regemente överfördes till det nya truppslaget pansartrupperna. Som en del i den svenska beredskapen under andra världskriget kom kvarvarande infanteriregementen i regel att uppsätta ett dubbleringsregemente. Dubbleringsregementet erhöll det ordinarie regementets nummer plus 30, till exempel fick Svea livgardes dubbleringsregemente nummer 31.

Regementen

Dubbleringsregemente

  • 31. Stockholms infanteriregemente
  • 32. Vakant
  • 33. Nerikes regemente
  • 34. Östgöta infanteriregemente
  • 35. Härjedalens regemente
  • 36. Vakant
  • 37. Malmöhus regemente
  • 38. Roslagens regemente
  • 39. Vakant
  • 40. Vakant
  • 41. Södra Smålands regemente
  • 42. Norra Smålands regemente
  • 43. Kopparbergs regemente
  • 44. Gästriklands regemente
  • 45. Västgöta regemente
  • 46. Varbergs regemente
  • 47. Göteborgs regemente
  • 48. Vakant
  • 49. Vakant
  • 50. Lapplands regemente
  • 51. Ångermanlands regemente

1949

Genom försvarsbeslutet 1948 fastslogs att infanteriet skulle bestå av 21 regementen.

Regementen

Brigader

1994

Genom försvarsbeslutet 1992 fastslogs att infanteriet skulle bestå av 14 regementen. Vidare fastslogs att avskilja brigaderna från regementena, för att bilda tio kaderorganiserade krigsförband. Norrbottens regemente överfördes till pansartrupperna, men behöll sin beteckning. Försvarsbeslutet var det första försvarsbeslutet som påverkade infanteriet i en större omfattning av truppslaget.

Regementen

Brigader

  1. Livgardesbrigaden
  2. Värmlandsbrigaden
  3. Vakant
  4. Livgrenadjärbrigaden
  5. Fältjägarbrigaden
  6. Vakant
  7. Vakant
  8. Vakant
  9. Vakant
  10. Vakant
  11. Vakant
  12. Smålandsbrigaden
  13. Dalabrigaden
  14. Vakant
  15. Älvsborgsbrigaden
  16. Hallandsbrigaden
  17. Vakant
  18. Vakant
  19. Vakant
  20. Lapplandsbrigaden
  21. Ångermanlandsbrigaden

1998

Genom försvarsbeslutet 1996 fastslogs att infanteriet skulle bestå av nio regementen och sju brigader, varav tre var så kallad Norrlandsbrigad.

Regementen

Brigader

  1. Livgardesbrigaden
  2. Värmlandsbrigaden
  3. Vakant
  4. Vakant
  5. Fältjägarbrigaden
  6. Vakant
  7. Vakant
  8. Vakant
  9. Vakant
  10. Vakant
  11. Vakant
  12. Smålandsbrigaden
  13. Dalabrigaden
  14. Vakant
  15. Vakant
  16. Hallandsbrigaden
  17. Vakant
  18. Vakant
  19. Vakant
  20. Vakant
  21. Ångermanlandsbrigaden

2000–2004

Genom försvarsbeslutet 2000 fastslogs att infanteriet skulle bestå av två regementen, brigaderna utgick samtidigt som kaderorganiserade krigsförband.

2005–2010

2010–2020

2021–nutid

Inspektörer för infanteriet

Åren 1914–1943 infanteriet en egen truppslagsinspektör, åren 1943–1995 hade infanteriet gemensam inspektör med kavalleriet. Vilken åren 1991–1995 även var förbandschef för Arméns infanteri- och kavallericentrum. Åren 1995–1998 hade infanteriet och kavalleriet gemensam inspektör med pansartrupperna, vilken även var förbandschef för Brigadcentrum. Från 1998 utgick befattningen truppslagsinspektör, för istället samla alla truppslag inom armén under en gemensam arméinspektör.[13]

Se även

Referenser

Anmärkningar

  1. ^ Åren 1942–1991 var truppslaget underställt infanteriinspektören vid arméstabens pansaravdelning, åren 1991–1995 chefen för Arméns infanteri- och kavallericentrum, åren 1995–1997 chefen för åren Arméns brigadcentrum, 1997–2000 chefen för Armécentrum, åren 2000–2005 Operativa insatsledningen.
  2. ^ Alf Sandqvist var den sista inspektören för truppslaget.
  3. ^ Regementena skulle bilda Smålands regemente, men det regementet bildades aldrig och istället behölls Kronobergs regemente och Jönköpings regemente separata.
  4. ^ Var till stora delar ett infanteriregemente, men hade krigsåren 1700-1713 två kompanier beridna dragoner enligt Kungligt beslut 1699.
  5. ^ Bildades 1791 genom sammanslagning av Östgöta infanteriregemente och Östgöta kavalleriregemente.
  6. ^ Var organiserad som infanteri åren 1957–1963.
  7. ^ Omorganiserades till pansar år 1994.
  8. ^ Omorganiserades till pansar år 1963.
  9. ^ Var organiserad som pansar åren 1949–1969.
  10. ^ Åren 1995–1997 var Alf Sandqvist inspektör för både infanteriet, kavalleriet och pansartrupperna.

Noter

  1. ^ Björkenstam (1994), s. 10-11
  2. ^ von Konow (1987), s. 19
  3. ^ Björkenstam (1994), s. 10-11
  4. ^ von Konow (1987), s. 18
  5. ^ Björck (1996), s. 301
  6. ^ von Konow (1987), s. 31
  7. ^ ”Traditioner för tillväxt”. forsvarsmakten.se. sid. 73. https://www.forsvarsmakten.se/siteassets/6-aktuellt/forsvarets-forum/2021/forum_2104_webb_lowres.pdf. Läst 7 november 2021. 
  8. ^ Nelsson (1993), s. 32
  9. ^ Kjellander (2003), s. 346
  10. ^ Kjellander (2003), s. 350
  11. ^ Kjellander (2003), s. 351
  12. ^ Kjellander (2003), s. 352
  13. ^ Nelsson (1993), s. 261-262

Tryckta källor

  • Björck, Rolf, red (1996). Kronobergs regemente under 1900-talet. Växjö: Kronobergs regementes historiekomm. Libris 2275928 
  • Björkenstam, Knut, red (1994). Så levde man på Kungsbäck: Hälsinge regemente i Gävle 1909–1994: minnesbilder från ett regemente i förvandling. Ljusdal: Hälsinge regemente. Libris 7450121. ISBN 9163027356 
  • Herlitz, Carl (1967). Svenska arméns regementen: regementstraditioner. Militärlitteraturföreningen, nr 244 (första upplagan). Stockholm: Militärhistoriska förlaget. Libris 1202739 
  • Kjellander, Rune (2003). Sveriges regementschefer 1700-2000: chefsbiografier och förbandsöversikter. Stockholm: Probus. Libris 8981272. ISBN 91-87184-74-5 
  • von Konow, Jan (1987). Om utvecklingen av rangordning och nummersystem i svenska armén. Stockholm: Föreningen Armémusei vänner. Libris 8840153. https://www.sfhm.se/contentassets/813daef056f04ee79a6cdca825daecdb/am-arsbok-47-1987-jan-von-konow.pdf 
  • Nelsson, Bertil (1993). Från Brunkeberg till Nordanvind: 500 år med svenskt infanteri. Stockholm: Probus. Libris 7762911. ISBN 91-87184-23-0 

Vidare läsning

  • Braunstein, Christian (2003). Sveriges arméförband under 1900-talet. Skrift / Statens försvarshistoriska museer, 1101-7023 ; 5. Stockholm: Statens försvarshistoriska museer. Libris 8902928. ISBN 91-971584-4-5 
  • Herlitz, Carl (1967). Svenska arméns regementen: regementstraditioner. Militärlitteraturföreningen, nr 244 (första upplagan). Stockholm: Militärhistoriska förlaget. Libris 1202739 
  • Holmberg, Björn (1993). Arméns regementen, skolor och staber: [en uppslagsbok] : en sammanställning. Arvidsjaur: Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB). Libris 7796532. ISBN 91-972209-0-6 
  • Kjellander, Rune (2003). Sveriges regementschefer 1700-2000: chefsbiografier och förbandsöversikter. Stockholm: Probus. Libris 8981272. ISBN 91-87184-74-5 
  • Larsson, Anders (2022). Karolinska uniformer och munderingar åren 1700 till 1721. Östersund: Jengel Förlag. ISBN 978-91-88573-43-8 
  • Nelsson, Bertil (1993). Från Brunkeberg till Nordanvind: 500 år med svenskt infanteri. Stockholm: Probus. Libris 7762911. ISBN 91-87184-23-0 
v • r
Svenska infanteriregementen (från 1816 till nutid)
Nuvarande
Tidigare

Svea livgarde (I 1) · Göta livgarde (I 2) · Värmlands regemente (I 2) · Livregementets grenadjärer (I 3) · Första livgrenadjärregementet (I 4) · Livgrenadjärregementet (I 4) · Andra livgrenadjärregementet (I 5) · Jämtlands fältjägarregemente (I 5) · Västgöta regemente (I 6) · Norra skånska infanteriregementet (I 6) · Smålands grenadjärkår (I 7) · Karlskrona grenadjärregemente (I 7) · Södra skånska infanteriregementet (I 7) · Upplands regemente (I 8) · Skaraborgs regemente (I 9) · Södermanlands regemente (I 10) · Kronobergs regemente (I 11) · Jönköpings regemente (I 12) · Norra Smålands regemente (I 12) · Hälsinge regemente (I 14) · Älvsborgs regemente (I 15) · Västgöta-Dals regemente (I 16) · Hallands regemente (I 16) · Bohusläns regemente (I 17) · Västmanlands regemente (I 18) · Gotlands infanteriregemente (I 18) · Norrbottens regemente (I 19) · Kalmar regemente (I 20) · Västerbottens regemente (I 20) · Kalmar regemente (I 21) · Närkes regemente (I 21) · Värmlands regemente (I 22) · Lapplands jägarregemente (I 22) · Jämtlands fältjägarregemente (I 23) · Norra skånska infanteriregementet (I 24) · Södra skånska infanteriregementet (I 25) · Värmlands fältjägarkår (I 26) · Vaxholms grenadjärregemente (I 26) · Gotlands infanteriregemente (I 27) · Hallands bataljon (I 28) · Västernorrlands regemente (I 28) · Västernorrlands regemente (I 29) · Blekinge bataljon (I 30) ·

v • r
Försvarsmakten
Ledning
Ledningsstaben (LEDS) · Produktionsledningen (PROD) · Insatsledningen (INS) · Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) · Generalläkaren (GL) · Informationsstaben (INFOS) · Juridiska staben (JURS) · Personalstaben (PERSS) · Försvarsmaktsledningen (FML)
Försvarsmaktens heraldiska vapen
Försvarsgrenar
Stridskraft ledning- och underrättelse (LEDUND)
Stridskraft logistik (LOG)
Försvarsmaktens specialförband
EU:s stridsgrupper
Totalförsvarsgemensamma centrum och skolor
Försvarsmaktens gemensamma centra
Utbildning
Försvarsmaktens militärhögskolor
Försvarsmaktens stridsskolor
Försvarsmaktens övriga funktionsskolor
Försvarsmaktens funktionsenheter
Försvarsmaktsgemensamma förband
Försvarsmakts- och
totalförsvarsövningar
Norrsken (FMÖ 82) · Sydfront (FMÖ 82) · Ostkust (FMÖ 83) · Västgräns (FMÖ 85) · Väst (FMÖ 86) · Mitt i Sverige (TFÖ 87/FMÖ 87) · Sydfront (FMÖ 89) · Nordanvind (FMÖ 91) · Orkan (FMÖ 93) · Aurora (FMÖ 17) · TFÖ 2020 · Aurora (FMÖ 20) Aurora (FMÖ 23)