Vattendomstol

En vattendomstol var förr en specialdomstol som behandlade vattenmål.

Vattendomstolarna i Sverige

Enligt 1918 års svenska vattenlag skulle det finnas sex vattendomstolar.[1] Domstolen bestod av en vattenrättsdomare, en teknisk ledamot och två nämndemän. Som andra instans fanns vattenöverdomstolen (vid Svea hovrätt), och som tredje instans Högsta domstolen.

1969 trädde den svenska miljöskyddslagen i kraft. Vid införandet av den nya miljöbalken 1999 övertogs vattendomstolarnas verksamhet av miljödomstol, och senare av mark- och miljödomstolar.

1920 fanns fem vattendomstolar, nämligen Norrbygdens (förlagd till Umeå), Mellanbygdens (Sundsvall), Österbygdens (Hedemora), Söderbygdens (Stockholm) och Västerbygdens (Vänersborg)[2].

Mellanbygdens vattendomstol fanns 1919–1932 och behandlade mål från mellersta Norrland. År 1933 sammanslogs dess område huvudsakligen med Norrbygdens vattendomstol.

Ordförande i Vattenöverdomstolen

  • 1919–1921 Thor Strömman
  • 1921–1935 Axel von Oelreich
  • 1935–1940 Adam Giertta
  • 1940–1947 Erik Bergendal
  • 1947–1957 Paul Poss

Källor

  • Svea hovrätt i Vem var det? (1944)

Noter

  1. ^ Tillståndsprövningen i Sverige - vem bör sköta den?
  2. ^ Se k. kung. 30 juli 1918, i vilken även föreskrifter meddelats om vattendomstolarnas domsområden. Se även k. kung. 18 okt. 1918 och 27 juni samma år för orterna.
v • r
Historiska rättsinstanser i Sverige
På landet
Häradsrätt • Lagmansrätt (-1849) • Hovrätt • Högsta domstolen
I staden
Kämnärsrätt • Rådhusrätt • Hovrätt • Högsta domstolen
Specialdomstolar
Se även