Erik Segersäll
- För skärgårdsfregatterna, se HMS Erik Segersäll.
| Erik Segersäll | |
|---|---|
 | |
| Erik Segersäll. Illustration från Den Skandinaviska Nordens Historia, volym 1 av Gustaf Henrik Mellin (1850). | |
| Regeringstid | Omkring 970–995 |
| Efterträdare | Olof Skötkonung |
| Gemål | Möjligen Sigrid Storråda Möjligen Swiatoslawa av Polen |
| Barn | Olof Skötkonung, möjligen Holmfrid, möjligen ytterligare en dotter |
| Ätt | Erik Segersälls ätt |
| Född | Omkring 945 |
| Religion | Romersk-katolska kyrkan (990–?) Asatro |
| Död | 995 |
Erik Segersäll (fornnordiska: Eiríkr inn sigrsæli Bjarnarson[1], av Adam av Bremen på latin kallad Hericus rex Victor[2][1]), död 995,[2] var en svensk kung mellan omkring 970 och 995 som sannolikt även styrde en tid över Danmark.[3][4] Han är en av de första svenska kungar som man vet något bestämt om[5] och kan ha rått över Svealand, Västergötland och Östergötland, det vill säga större delen av det område som skulle bli det tidigmedeltida Sverige.[6] Erik brukar anses vara den som grundade staden Sigtuna.[7]
Regeringstid
De källor som berättar om Erik Segersälls regering är främst isländska sagor, Saxo Grammaticus (Gesta Danorum) och Adam av Bremens krönika.
Slaget vid Fyrisvallarna
- Huvudartikel: Slaget vid Fyrisvallarna
Enligt isländsk sagalitteratur (Flatöboken) ska han vid tillträdet ha samregerat med sin yngre broder Olof. Olof ska dock ha dött ung och Erik blivit ensam kung. Enligt sentida sagor ska Olof lämnat efter sig en son vid namn Styrbjörn som hävdade sin fars rätt till tronen. Erik vägrade erkänna denna rätt, men gav Styrbjörn utrustade skepp. Styrbjörn seglade mot Danmark och blev efter en tid jomsvikingarnas hövding. Med sina allierade ska Styrbjörn någon gång kring 985 begett sig mot Sverige för att avsätta Erik. Väl framme ska Styrbjörn ha bränt sina egna skepp för att hindra sina män från att fly Erik och Styrbjörn ska ha mötts i det tre dagar långa slaget vid Fyrisvallarna. Styrbjörn ska ha stupat och Erik stått som segrare, varvid han fick tillnamnet ”Segersäll”.[8] Enligt Snorre ska slaget ha inletts med att Erik slungade ett spjut mot sina fiender och ropade "Oden äger er alla" (Odin a ydyr alla).
Erövring av Danmark
Strax efter slaget vid Fyrisvallarna ska Erik också ha fördrivit den danske kungen Sven Tveskägg ur Danmark och regerat över detta rike till sin död.[2] I Danmark ska han någon gång under tiden 990–992 ha övergått till kristendomen och låtit döpa sig, men strax därefter ha återgått till asatron.[2] Källorna till dessa påståenden är Adam av Bremen och Saxo Grammaticus, och den förstnämnde anger att han fick information om detta från den danske kungen Sven Estridsen. Adam av Bremens tendens att svärta ner den danske kungen Sven Tveskägg gör att hans uppgifter om den svenska erövringen av Danmark kan vara överdrivna.[9] Historikern Sture Bolin menar dock att Adam av Bremens källor trots allt är värdefulla. En av Adams källor är kung Sven Estridssons muntliga berättelser, och i dessa förekommer uppgiften om Eriks seger över Sven och herravälde i Danmark. Av andra personer hörde Adam omtalas, att Erik kämpade mot och besegrades av Otto III. Sture Bolin menar, att sådana strider nästan bör förutsätta att Erik Segersäll härskat i Danmark, och att man därför måste konstatera, "att Eriks välde över Danmark omtalats av två av varandra oberoende källor och alltså måste anses vara historiskt styrkt". [10] Eriksstenen, troligen rest omkring år 995, är ristad med vad Ludvig Wimmer har tolkat som en möjlig beskrivning av en attack på Hedeby utförd av kung Sven Tveskägg mot de svenska försvararna som hade ockuperat Hedeby efter Erik Segersälls erövring av Danmark.[11]
Erik Segersäll dog antingen på hösten 994 eller vintern 995[2] i sjukdom (sotdöden) på kungsgården i Gamla Uppsala[6] och efterträddes av sin son Olof Skötkonung.[8]
Äktenskap
| ” | Erik, sveonernas kung, slöt ett fördrag med polanernas mycket mäktige kung Boleslaw. Denne gav Erik sin dotter eller syster till äkta. På grund av detta förbund angreps danerna av slaverna och sveonerna gemensamt.[12] | „ |
Erik Segersäll var gift med antingen den västgötska stormansdottern Sigrid Storråda eller Świętosława (också känd som Gunhild) av Polen, dotter till furst Mieszko I av Polen [ES II:114].[källa behövs]
Källorna är oense om vem som var Eriks drottning och vilken av de ovannämnda kvinnorna som anses vara mest trovärdig beror helt på hur man värderar källornas tillförlitlighet. De isländska källorna och Saxo Grammaticus (Gesta Danorum) säger att det var Sigrid Storråda och hon får mycket utrymme i deras berättelser. Thietmar av Merseburg och Adam av Bremen anger däremot att han var gift med en icke namngiven slavisk prinsessa, syster eller dotter till Boleslav. Även Snorre Sturlasson nämner en slavisk prinsessa vid namn Gunhild. Äktenskapet var ett tecken på ett förbund mellan Erik och Boleslav riktat mot den danske kungen Harald Blåtand. Om han med Boleslav menar den polske kungen Boleslav I blir det problem eftersom denne regerade efter Harald Blåtands död.[13]
Enligt Ingvar den vittfarnes saga skall Erik dessutom ha varit gift med Aud Håkansdotter. Han skall då sedan tidigare även haft en dotter som blev farmor till Ingvar. Vissa historiker har även velat tillskriva honom faderskapet till den Holmfrid som Olof Skötkonung gifte bort med den norske jarlen Sven Håkonsson,[6] men som av Snorre anges som dotter till Olof.
Barn
- Olof Skötkonung
- Möjligen Holmfrid [6]
- Möjligen ytterligare en dotter
Referenser
Noter
- ^ [a b] Sundqvist, Olof (2016). An arena for higher powers : ceremonial buildings and religious strategies for rulership in late Iron Age Scandinavia. ISBN 978-90-04-30748-3. OCLC 936118067. https://www.worldcat.org/oclc/936118067. Läst 3 januari 2022
- ^ [a b c d e] Lagerqvist (1996), s. 27–30
- ^ Lagerqvist (1976), s. 23
- ^ Ohlmarks (1979), s. 10
- ^ Lindkvist, s. 223
- ^ [a b c d] Lagerqvist & Åberg, s. 9
- ^ Harrison, s. 135
- ^ [a b] Henrikson, s. 72–73
- ^ Harrison & Svensson, s. 304
- ^ Erik Segersäll, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15407, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sture Bolin.), hämtad 2023-09-15.
- ^ De danske runemindesmærker. av: Wimmer, Ludv. F. A., vol 1:2, s. 119, År: 1893
- ^ Adam av Bremen, bok 2, skolion 24
- ^ Hagerman, s. 281–282
Källor
- Adam av Bremen (1984). Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar. Stockholm: Proprius. Libris 7604979. ISBN 91-7118-447-3
- Bolin, Sture, Artikel i Svenskt biografiskt lexikon, Band 14 (1953).
- Hagerman, Maja, Spåren av kungens män, Rabén Prisma, Stockholm 1996. ISBN 91-518-2927-4 (första upplagan)
- Harrison, Dick; Svensson, Kristina (2007). Vikingaliv. Natur och Kultur. ISBN 978-91-27-35725-9
- Harrison, Dick (2009). Sveriges historia: 600-1350. Stockholm: Norstedts. ISBN 978-91-1-302377-9
- Henrikson, Alf (1963). Svensk historia. Stockholm: Bonniers. ISBN 91-0-046394-9
- Lagerqvist, Lars O., Sverige och dess regenter under 1000 år, Albert Bonniers förlag AB, Stockholm 1976. ISBN 91-0-041538-3 (första upplagan)
- Lagerqvist, Lars O., Sveriges regenter från forntid till nutid, Norstedts förlag, Stockholm 1996. ISBN 91-1-963882-5 (andra upplagan)
- Lagerqvist, Lars O. & Åberg, Nils, Litet lexikon över Sveriges regenter, Vincent bokförlag, Boda kyrkby 2004. ISBN 91-87064-43-X (femte reviderade upplagan)
- Larsson, Lars-Ove, Vem är vem i svensk historia, Rabén Prisma, (okänd utgivningsort) 1994. ISBN 91-518-2647-X (andra upplagan)
- Lindkvist, Thomas, The Cambridge History of Scandinavia, Cambridge University Press 2003. ISBN 0521472997
- Ohlmarks, Åke, Sveriges hundra kungar, Biblioteksböcker, Stockholm 1956.
- Ohlmarks, Åke, Alla Sveriges kungar, AWE/GEBERS / Almqvist & Wiksell Förlag AB, Stockholm 1979. ISBN 91-20-04203-5 (andra upplagan)
- Thunberg, Carl L., Slaget på Fyrisvallarna i ny tolkning. En kritisk undersökning av källsituation och forskningsläge, Göteborgs universitet 2012. ISBN 978-91-981859-7-3
Vidare läsning
- Bolin, Sture: Erik Segersäll i Svenskt biografiskt lexikon (1953)
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Erik Segersäll.Bilder & media- Carl L. Thunberg (2012). Slaget på Fyrisvallarna i ny tolkning. En kritisk undersökning av källsituation och forskningsläge
|
