Ett finit verb är ett verb som är böjt för att (bland annat i svenskan) uttrycka tempus och modus:[1] (indikativ, konjunktiv eller imperativ) och/eller för att ange personen som utför verbhandlingen. Observera att verbet i svenskan endast har böjningsformer för presens och preteritum. Exempel: Jag har inte ringt mamma än. "Har" är det finita verbet. Övriga tempusformer kräver användning av temporala hjälpverb (liksom av pronomen som han, du m.m. eftersom verbet inte längre personböjs i svenskan). Motsatsen är infinita verb, till exempel infinitiv som inte böjs enligt verbets former utan fungerar som ett substantiv i satsen (verbets substantivform) såsom objekt, subjekt etc. Den infinita formen particip är verbets adjektivform.
En finit verbform kan ensamt utgöra predikatsledet i en fullständig sats. I praktiken innebär det för svenskans del att verb som står i presens, preteritum eller imperativ är finita.
Referenser
- ^ ”finita verbformer”. ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/finita-verbformer. Läst 29 december 2018.
| Verb |
|---|
| | Tempora | | | | Aspekt | | | | Finita modi | Realis
(vad är) | | | Irrealis | Deontiska
(vad som borde vara) | Hortativ · Imperativ · Imprekativ · Jussiv · Kommissiv · Necessitativ · Optativ · Permitiv/Permissiv · Prekativ · Prohibitativ/Prohibitiv · Propositiv · Volitiv | | Epistemiska
(vad som kan vara) | Aletisk modalitet · Assumptiv · Deduktiv · Dubitativ · Hypotetiskt modus · Inferentialis/Renarrativ/Oblik · Interrogativ · Konjunktiv/Subjunktiv · Potentialis · Spekulativ | | Beroende omständigheter
(vad som skulle vara) | | | Övriga | Debitiv · Presumptiv |
|
| | | Infinita verbformer | | | | Diateser | Aktiv · Adjutativ · Antipassiv · Applikativ · Autokausativ · Autonom · Centraldiates · Cirkumstantialis · Kausativ · Kooperativ · Mediopassiv · Passiv · Reciprok · Reflexiv | | | Personer | |
|
